Ungefär två år sedan reste jag igenom USA och satt en vacker dag bredvid en kvinna några år äldre än jag, i ett tåg mellan Kansas City och St. Louis. Kvinnan bodde i slummen, hennes mor var crack-beroende, hennes tre barn hade blivit omhändertagna (den yngsta dött endast tre månader gammal, den äldsta skulle hon inte få träffa förrän han fyllt 18). Detta var hennes andra gång utanför staden, hennes första gång i ett tåg. Hon var enormt skakis och nervös.
Hon var på väg till St. Louis för att träffa sin fästman som nyss kommit ut ur fängelset (där han hade hittat Gud och blivit troende). Han skulle visst bli pastor och hon glödde för att bli hans lärjunge. Nåväl, hon hade en läskunnighet som jag snabbt placerade på en 13-årings nivå, och då talar vi en 13-årig med engelska som främmande språk.
Vid ett skede av diskussionen nämnde hon att hon i framtiden önskade följande saker i livet:
- en IPod
- en Blackberry
- att flytta ut ur slummen
- att få sina barn tillbaka
- att få ett jobb
Jag himlade med ögonen inombords på prioriteringen hon lagt på sina önskemål. Borde inte barnen kanske väga tyngst? Eller att komma ut ur slummen?
Idag berättade Julia om en bekant till henne som volonterat 3 månader på ett barnhem i Ghana och konstaterat att där är det yttre inte viktigt då det kommer till relationer över huvud taget. Inte som i västvärlden där alla ska ha alla nyaste mojängerna för att alls räknas.
Då insåg jag att jag kanske haft fel då jag himlat åt den kvinna jag träffat på tåget. Kanske hon behöver de där yttre attributen för att kunna nå de där mer grundläggande målen? Är det så här långt vi låtit det gå i samhället?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar